Från sockenstämma

till allmänna val

I dag när vi har representativ demokrati finns det de som talar för mer direkt demokrati i kommunal- och statsförvaltningen. Borde vi alltså återgå till socken- och kommunalstämmornas tid då "folket" med vissa begränsningar direkt fick delta i beslutsfattandet?

Nå, allt har sin tid och knappast är nu det där med samling på kyrkbacken en modell för vår tid, då vi väl i stället borde införa någon slags direkt påvekan via Internet. Men det finns intressanta inslag i den utveckling från sockenstämma till allmänna val som vi upplevt.

Sockenstämman som institution har uråldriga traditioner. Länge nog ansåg man att sockenindelningen hade skapats av den katolska kyrkan, men senare forskning har visat att socknen fanns långt innan kristendomen kom till Norden (Ragna Ahlbäck, Svenska Österbottens historia).

Redan under förkristen tid samlades sockenmännen i socknens centrum för att skipa rätt, besluta om gemensamma angelägenheter och utöva kulthandlingar. Sedan övertog den katolska kyrkan socknen som blev den minsta kyrkliga enheten.

Vid Uppsala möte 1593 restes krav på skärpt religiös kontroll och sedlig förnyelse. Det blev startpunkten för sockenrättsskipningen som sedan utvecklades under 1600-talet, bland annat genom införandet av sexmän. Genom riksdagsbeslut fastslogs att befolkningen skulle vara med och döma syndarna.

Den rättsliga grunden för sockenstämmornas verksamhet förblev dock länge vag. I 1650 års prästprivilegier fastslogs att prästerskapet skulle ställa dem inför rätta som på olika sätt förbrutit sig mot Guds bud. Om relationerna gentemot den världsliga rättvisan sades däremot ingenting.

Karl XI försökte föra över så mycket som möjligt av sockenrättsskipningen till världsliga domstolar. Efter en resolution 1684 lades mål om förmyndarskap, testamenten, tvister om bänkrum och gravställen, oljud, trätor och slagsmål i kyrkan samt eder och sabbatsbrott helt under världslig jurisdiktion. Genom 1686 års kyrkolag begränsades kyrkans rättsskipning ytterligare.

På 1700-talet kom flera förordningar om sockenstämmans uppgifter, men i Österbotten fick också byrätterna och bystämmorna mer vidsträckt makt efter 1742, då verkställigheten av utbetalningar, arbetsinsatser och andra åtgärder överfördes på dem. Sockenskrivaren underrättade byåldermannen om sockenstämmans beslut. Byordningarna och särskilda byrätter minskade märkbart häradsrätternas arbete.

Skild kommunalförvaltning införs

Sockenstämmans verksamhet fortsatte i vårt land tills ärkebiskopen och domkapitlet 1826 gav anvisningar om behandling av ecklesiastika ärenden i kyrkostämmor och kyrkoråd. I kyrkolagen 1845 talas ännu om sammankallande av sockenstämma, men 1865 kom så den kejserliga förordningen om helt skild kommunalförvaltning.

Det blev alltså kommunalstämman som valde kommunalnämnd till att börja med. Stämman skulle sammankallas minst tre gånger per år. I Närpes omfattades hela storsocknen tills Korsnäs fick egen kommunalförvaltning 1887, Övermark 1891 och Pörtom 1868 (Björn Hindström, Närpes igår och i dag, K V Åkerblom, Pörtom historia).

Var då socken- och kommunalstämman demokratisk? Fick alla rösta? Vid sockenstämman skedde omröstningarna enligt mantal, vilket betydde att endast mantalsägarna hade rösträtt (Kurt Jern, (Svenska Österbottens historia). Obesuttna och kvinnor stod alltså utanför beslutsprocessen.

Men enligt N-E Nykvist (Svenska Österbottens historia) tillkom rösträtten vid kommunalstämman sådana som inte var i annans tjänst. Så kunde också ogifta och frånskilda kvinnor samt änkor ha rösträtt. Man hade en röst för varje skattöre. Men om det var fråga om mantalssatt jord så fick endast mantalsägarna rösta. Rösträtten var alltså begränsad.

En ny förordning kom 1898, och enligt den skulle stämman sammankallas minst fyra gånger per år. Övergången till fullmäktigeinstitutionen underlättades så att stämman med två tredjedels majoritet kunde besluta härom. Mandattiden skulle vara tre år.

Allmän och lika rösträtt

År 1906 kom så den nya lantdagsordningen som medförde allmän och lika rösträtt för alla också i rikspolitiken. Kvinnorna i Finland fick alltså bland de första rösträtt. Samtidigt avskaffades ståndslantdagen och vi fick enkammarlantdag, från 1919 riksdag, 

Men det fanns de som ansåg att makten nu skulle förflyttas från folket till valda företrädare, alltså en maktelit. Endast vid val fick medborgarna säga sitt. Känns resonemanget igen?

Bland kommunerna var Lappfjärd tidigt ute med förslag om övergång till kommunalfullmäktige. Redan 1901 framlades ett sådant, och 1909 blev det godkänt. Sammanlagt 36 ledamöter valdes i fullmäktige, men kommunalstämma hölls också jämsides.

År 1913 hade hela 91 kommuner i landet valt fullmäktige, och följande år fick bl a Oravais fullmäktigeförsamling. I de flesta kommuner valdes dock kommunalfullmäktige först enligt 1918 års kommunallag så att de tillträdde 1919. Så skedde i Närpes där 31 ledamöter valdes.

Kommunalnämnden ersattes 1949 med kommunalstyrelsen, senare kommunstyrelsen och kommunalfullmäktige blev småningom kommunfullmäktige. Där står vi alltså i dag då nya storkommuner diskuteras.

Börje Sidbäck

En god man

kan bli ond

Svenska språket genomgår ständigt förändringar, inte alltid till det bättre. Ett irriterande fenomen är särskrivningen, influerad av engelskan.

Den kan som känt ta sig de mest kufiska uttryck. Om blomsterhandlaren annonserar "Vår blomma" och inte "Vårblomma" är det svårt att veta om det är vår eller er blomma han menar. Men kanske den inte är betald ännu och därför vår (blomsterhandlarens). "Färsk ost" behöver inte alltid vara färsk, och annonserar man "skjut dörrar" så är det väl meningen att man ska ta till bössan.

En äldre kvinna som härom sistens intervjuades i Sveriges TV hade blivit ekonomiskt utnyttjad av sin "god man". Det betydde alltså att han ingalunda var god utan ond.

Nu är det ju faktiskt så att nyare upplagor av Svenska akademins ordlista upptar benämningen "god man", medan äldre upplagor föreskriver "godeman" eller "godman", vilket vi lärt oss. Så nu får vi väl acceptera att en god man kan vara god eller ond.

En annan betydelseförskjutning som ägt rum i svenskan gäller förrän, innan  och före. Vi lärde oss i grammatiken att "förrän" används i nekande och "innan" i jakande sats och att det är skillnad på konjugationer och prepositioner (innan klockan slår 12, men före kl 12). Men nu blandar man friskt innan och före, och det har också godtagits av språkmänskorna. Allt måste vi finna oss i.

Infinitivmärket "att" slarvas ofta bort numera, vilket också lär vara godtagbart. Men det kan nog bli aktuellt (att) sätta det på plats igen. Och så blandas "om" och "ifall" friskt, fast de har lite olika betydelse. "Vi ska undersöka ifall det blir sommar" låter som om man tvivlar på hela årstiden.  

Och så har vi det där med dureformen som vi i Österbotten, där det sägs att kräftor och adelsmän aldrig trivts, inte har haft något problem med. Åtminstone på landbygden duades alla, utom äldre personer, präster, klockare, lärare och andra lärda.

Men i jämställdhetslandet Sverige var det annorlunda. När jag kom till Stockholm för att jobba 1952-53 (och bodde som fattiglapp på det rika Östermalm) gick det inte för sig att dua någon på kontoret. Det var "herr Olsson", "fru Junerståhl" och "fröken Blomqvist" för hela slanten. Att ständigt bli kallad "herr S" verkade onaturligt.

Men alltfler arbetsplatser gick småningom över till du, och det blev generaldirektör Bror Rexeds proklamation på medicinalstyrelsen 1968 som fick genomslagskraft i medierna. Fast så var det ju inte riktigt, skriver Lotta Olsson i DN. Någon reform var det inte utan en förändring som pågick gradvis i ganska många år och på många håll.

Tilltalsord är till största delen en klassfråga, till viss del en etikettsfråga, säger hon. Arbetare har för det mesta sagt du till varandra, medan man i samhällets övre skikt använt sig av titulering och ni, ”vill doktor Martinson”, ”anser statsrådet Erlander”, ”önskar professorskan” och så vidare. 

Per Albin Hansson hade redan 1938 ryckt på axlarna åt frågan om titulering, enklast var ju att säga du. Tage Erlander förde traditionen vidare: inom socialdemokratiska partiet sa man alltid du.

Men på senare år har det snarare blivit tvärtom: en del ungdomar har börjat säga ni för att markera artighet, medan en del äldre snarare tar illa upp, eftersom ni känns ålderdomligt och stelt, rapporterar DN.

Hos oss fortsätter vi väl att dua, men man märker nog att det i intervjusituationer med politiker i Helsingfors förekommer att reportern niar. Kanske respekten för överheten sitter i.

vasabladets50-tal

Österbottningarnas tidning

Vasabladet och Vasa-Posten (till 1932, då den köptes upp av Vasabladet) hade tidigt en framtoning som kan karaktäriseras som bygdeinriktad - vid sidan om stadsbevakningen förstås (se Pressröster från Sydösterbotten, Labyrinth Books, 2010).

Prenumerationschefen Hugo Nygård, signaturen "Tomas", och annonschefen Torsten Lindgård, ”Adam” hade redan på 1920 och 1930-talen börjat färdas runt i bygderna för att skriva reportage för Vasa-Posten, Vbl, Landsbygdsallehanda, emigrantnumren och Ungdomens hörn.

Dessutom var Vasabladet redan under "Gubbens" tid först med att utveckla lokalredaktionerna och därmed bevakningen ute i regionen. Max H Furu blev redan 1957 den första lokalredaktören i Jakobstad, och Edvin Forsén som var pensionerad från Landsbygdens Folk anställdes som landsbygdsredaktör vid Vbl 1960 och undertecknad som lokalredaktör i Närpes 1963. 

Sedan anställdes nya lokalredaktörer slag i slag runtom i Österbotten, främst under Thölix tid, Rolf Tilljander i Jakobstad, Yrsa Slotte i Karleby, Camilla Berggren i Kronoby, Sven Olof Moliis i Nykarleby, Hans Wikman i Munsala, Stig Svens i Oravais, Marita Bagge i Vörå, Tore Snickars, Bertel Nygård i Malax, senare Sonja Rosbäck i Korsnäs och Kerstin Nordman i Malax, Sture Riissanen i Kristinestad 1969, Lennart Lassfolkh i Närpes 1976 och Helge Nyström som sportjournalist 1980.

Hufvudstadsbladets B-upplaga var fram till 1966 en verklig konkurrent när det gällde landsbygdsmaterialet med Bruno Byfält som redaktör i Vasa och Sven-Olof Högnäs som reporter samt egna korrespondener ute i bygderna Bland dem kan nämnas Lars Axén i Kristinestad, Brita Nyqvist och L-E Juslin i Närpes. När B-upplagan upphörde vann Vbl prenumeranterna ute i bygderna, åtminstone i Sydösterbotten. I norra Österbotten var upplageframgången inte lika stor.

Förnyelsen av redaktionen i Vasa inleddes också på 1950-talet, låt vara att den verkliga omvälvningen skedde sedan Birger Thölix blivit chefredaktör 1964 och Erik Sundquist VD.

När Einar Hagman, "Neger", gick i pension vid årsskiftet 1955-56 och jag anställdes fanns visserligen på redaktionen det gamla gardet kvar med legendariske chefredaktören och ägaren Edvin Sundquist i spetsen.

De "gamla" redaktörerna var ledarskribenten Ernst Holm, kåsören ”Flanör” Jalle Finne, "Nattkåsören" Alvar Ohls, "Gin" Sigurd Gadolin, kultur- och sportjournalisten ”Keeper”, sedermera redaktionschefen Kaj Hagman, 

Men redaktionen hade som sagt förnyats till en del, och av de yngre fungerade Björn Hindström som redaktionssekreterare, medan Torleif Nygård var bygdereporter, fotograf, mörkrumsarbetare,  chaufför med mera.

Det var han som kunde foto- och bildframställningskonsten och  den som införde det moderna reportaget i Vbl. Otaliga var de bygdereportage från hela Österbotten, från Terjärv i norr till Sideby i söder, som vi gjorde. I protest mot att förnyelsen gick för långsamt hoppade Hindström och Nygård dock av 1958 och även jag för en kort tid.

Ralf Friberg gästspelade som ettrig politisk journalist på redaktionen. Han blev senare som känt riksdagsman och ambassadör. Alf Snellman kom in som ett yrväder 1958. Bland de unga redaktörerna på 1950-talet fanns också Gunnar Mattson, senare känd Hbl-journalist och författare till Prinsessan och Prinsen. 

På 1960-talet kom bl a Lasse Rönn, senare Hbl-redaktör och VD, Ulf Berg som blev TV-anställd i Stockholm att tjänstgöra som redaktionssekreterare Nykterhetsmannen, kommunalpolitikern och journalisten Ragnar Mannil skulle enligt planerna bli ny ledarskribent och kanske chefredaktör med tiden, men tröttnade på att vänta ut ”Gubben” och övergick i Svenska folkskolans vänners tjänst. Pastor Einar Spjut från Sverige, en gammal vän till "Gubben", ryckte in som ledarskribent, likaså folkhögskolrektorn Gottfrid Sirén.

Bjarne Audas tjänstgjorde några år som redigerare på Vbl, C-E Wester och Bengt Harald anställdes 1960 och stannade kvar på Vbl ända till pensioneringen, Kurt Snickars, Birger Enges, Pelle Kevin, Dennis Rundt, Håkan Anttila, Kaj Enholm, Göran Björk, S-E Klinkmann, Tom Wilhelms, Johan Backholm, Kaj Eklund, Leif Sjöström, Pentti Sundell, K-G Hyöty, Kurt Hägen, Stig Nygård med flera kom under Thölix era.

På redaktionen fanns inte några kvinnor på "Gubben" Sundquists tid, så när som på Ulla Backholm-Lång från Pörtom som en sommar i slutet av 1950-talet jobbade som vikarie. Under Thölix tid anställdes flera kvinnliga redaktörer, Anna-Lisa Sahlström, Margit Kass, Anita Svensson, Viveca Dahl, Maj-Britt Höglund med flera.

I dag inriktar sig Vbl mer och mer på Vasaområdet, men som synes har strävan hela tiden varit att tidningen skall fungera som Österbottningarnas tidning. Så får vi hoppas att det förblir.

BÖRJE SIDBÄCK

b.sidback@gmail.com