En god man

kan bli ond

Svenska språket genomgår ständigt förändringar, inte alltid till det bättre. Ett irriterande fenomen är särskrivningen, influerad av engelskan.

Den kan som känt ta sig de mest kufiska uttryck. Om blomsterhandlaren annonserar "Vår blomma" och inte "Vårblomma" är det svårt att veta om det är vår eller er blomma han menar. Men kanske den inte är betald ännu och därför vår (blomsterhandlarens). "Färsk ost" behöver inte alltid vara färsk, och annonserar man "skjut dörrar" så är det väl meningen att man ska ta till bössan.

En äldre kvinna som härom sistens intervjuades i Sveriges TV hade blivit ekonomiskt utnyttjad av sin "god man". Det betydde alltså att han ingalunda var god utan ond.

Nu är det ju faktiskt så att nyare upplagor av Svenska akademins ordlista upptar benämningen "god man", medan äldre upplagor föreskriver "godeman" eller "godman", vilket vi lärt oss. Så nu får vi väl acceptera att en god man kan vara god eller ond.

En annan betydelseförskjutning som ägt rum i svenskan gäller förrän, innan  och före. Vi lärde oss i grammatiken att "förrän" används i nekande och "innan" i jakande sats och att det är skillnad på konjugationer och prepositioner (innan klockan slår 12, men före kl 12). Men nu blandar man friskt innan och före, och det har också godtagits av språkmänskorna. Allt måste vi finna oss i.

Infinitivmärket "att" slarvas ofta bort numera, vilket också lär vara godtagbart. Men det kan nog bli aktuellt (att) sätta det på plats igen. Och så blandas "om" och "ifall" friskt, fast de har lite olika betydelse. "Vi ska undersöka ifall det blir sommar" låter som om man tvivlar på hela årstiden.  

Och så har vi det där med dureformen som vi i Österbotten, där det sägs att kräftor och adelsmän aldrig trivts, inte har haft något problem med. Åtminstone på landbygden duades alla, utom äldre personer, präster, klockare, lärare och andra lärda.

Men i jämställdhetslandet Sverige var det annorlunda. När jag kom till Stockholm för att jobba 1952-53 (och bodde som fattiglapp på det rika Östermalm) gick det inte för sig att dua någon på kontoret. Det var "herr Olsson", "fru Junerståhl" och "fröken Blomqvist" för hela slanten. Att ständigt bli kallad "herr S" verkade onaturligt.

Men alltfler arbetsplatser gick småningom över till du, och det blev generaldirektör Bror Rexeds proklamation på medicinalstyrelsen 1968 som fick genomslagskraft i medierna. Fast så var det ju inte riktigt, skriver Lotta Olsson i DN. Någon reform var det inte utan en förändring som pågick gradvis i ganska många år och på många håll.

Tilltalsord är till största delen en klassfråga, till viss del en etikettsfråga, säger hon. Arbetare har för det mesta sagt du till varandra, medan man i samhällets övre skikt använt sig av titulering och ni, ”vill doktor Martinson”, ”anser statsrådet Erlander”, ”önskar professorskan” och så vidare. 

Per Albin Hansson hade redan 1938 ryckt på axlarna åt frågan om titulering, enklast var ju att säga du. Tage Erlander förde traditionen vidare: inom socialdemokratiska partiet sa man alltid du.

Men på senare år har det snarare blivit tvärtom: en del ungdomar har börjat säga ni för att markera artighet, medan en del äldre snarare tar illa upp, eftersom ni känns ålderdomligt och stelt, rapporterar DN.

Hos oss fortsätter vi väl att dua, men man märker nog att det i intervjusituationer med politiker i Helsingfors förekommer att reportern niar. Kanske respekten för överheten sitter i.